måndag 29 september 2014

Linns del3: relationellt perspektiv på meningsskapande

"Mening kan aldrig skapas i enrum och meningsskapande är en ständig process som äger rum mellan människor. Detta innebär ett relationellt perspektiv på lärandet och på meningsskapandet. Det är inte placerat hos någon enskild, varken hos läraren eller eleven, utan i relationen mellan dem." s. 183

Detta kan jag känna igen mig vid från min praktik, när jag försökte samtala med en elev om en uppgift. Eleven ville ej lyssna utan lade mer fokus på att föra ljud, stöna och slå på bänken. Som lärare då är det svårt att hjälpa elever förstå och skapa en mening, för denne var inte intresserad. Jag som lärare står redo för kommunikation, eleven avstår/fokuserar på annat och meningen går förlorad. Eller så bemöter jag eleven på fel sätt. 
Läraren måste då kunna anpassa sig för olika typer av bemötande, att utforska sitt  egna sätt att tala. Jag personligen kanske tycker att jag låter intressant men det tycker inte eleven. Då är det inte heller så lätt att mötas halvvägs. Så om jag ser vad som ligger i fokus hos eleven och avbryter det, eller omformulerar mig på ett mer passande sätt för just den eleven, eller helt enkelt förklarar att eleven får fokusera om denne vill ha hjälp. Då kan jag möta eleven med kunskap, eleven bidrar med intresse och resultatet blir en kommunikation med ett givande meningsskapande. 

Jag satte mig själv medvetet tillsammans med en elev som hade autism. Största bekymret för lärarna var att de andra eleverna tog så mycket tid att denna elev gick lite förlorad, de visste att hen hade kunskapen och var smart. Men motoriken var ett enormt problem för denne. Pga. detta hade lärarna inga resultat att gå på, eller kunde se ifall hen nådde kraven för sin årkurs. 
Så när det var matematik och de andra eleverna skulle göra diagnos, försvann eleven med autism ut i korridoren för att det var så jobbigt. Jag tog då med mig matteboken, ett papper och hens pennfack. Jag satte mig ned och frågade ifall vi skulle försöka räkna, självklart kom ett rakt nej! Då frågade jag om hen kunde iallafall göra några tal, även då ett rakt nej! Jag fick då fundera på ett alternativt sätt att bemöta hen på, så jag vände på det. Jag frågade istället om hen ville hjälpa mig med diagnosen, om jag skrev och hen sa vad jag skulle skriva? Det tog en stund men sen gav hen med sig och på bara några minuter hade eleven gjort diagnosen, med alla rätt utan min hjälp på någon fråga! Resten av tiden satt vi och pratade om filmer vi sett och när jag skulle förklara hur en film fick mig att må, så "glömde" jag bort vad ordet var. Hen fick gissa synonymer tills hen fick rätt och ett tu tre så hade vi gått igenom svenskans lektion som hen missade pga. den var jobbig. 
Genom att kommunicera på elevens nivå fick jag med mig denne in i ett samtal. Först när eleven var delaktig blev det ett samtal med givande mening.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar