Linns del1: Mångkulturalitet som vardagserfarenhet

"De som växt upp med klasskamrater från världens alla hörn, ser det mångkulturella som något självklart. Det är en permanent erfarenhet och man ser sitt liv som lika viktigt som någon annans." s.51

Jag skulle nog vilja säga att jag haft turen att växa upp i den tid då mångkulturaliteten i samhället exploderade. Jag minns när det var ovanligt med en klasskompis från ett annat land, tills idag när man inte tänker på det för det är mer än självklarhet än något främmande. Så jag anser mig själv ha en erfarenhet av detta och även ha en större förstålse och acceptans för att människor är olika, än mina vänner som inte växt upp med en mångkulturalitet. 

Varför är det då viktigt med denna förståelse eller erfarenhet?

Jo för att i dagens klassrum finns det så många elever med annat ursprung än Sverige. Så som lärare måste vi kunna bemöta dem på ett korrekt sätt i vår undervisning, ge dem rätt förutsättningar och även förstå deras kultur. Många av de bråk som skedde under raster berodde på en del elevers sätt att kommunicera på, de gestikulerade och talade med en ljudnivå som vi i Sverige skulle ta som hotande eller spydigt bemötande. När de svenska eleverna sen reagerade på deras sätt att tala blev självklart dessa elever arga för att de blev bemötta med barsk ton eller fula ord. Ett ständigt missförstånd då våra svenska elever kanske inte förstod deras sätt att kommunicera därifrån de kom. Sedan är det viktigt som lärare i undervisning att man ger eleven bästa förutsättning för undervisningen och även ett rättvis bedömning. Har eleven nyss anlänt till Sverige och inte kan språket så bra, så drabbas inte bara svenskan utan alla ämnen som hör ihop med svenska språket och är uppbyggt på det. Då kan det vara bra ifall man tillhandahåller eleven möjlighet till hemspråklärare, eller om man bedömmer eleven utifrån dennes förutsättningar. 

Att man som lärare är van med mångkulturalitet skapar även det en förståelse hos eleverna i klassen. Jag tänker att om man som lärare tar upp frågor om dessa elevers hemland och kultur, så blir kanske de andra eleverna nyfikna och intresserade. Då blir det heller inte ovanligt och konstigt med någon annan kultur, utan förhoppningsvis mer spännande och välkomnande.

Linns del3: relationellt perspektiv på meningsskapande

"Mening kan aldrig skapas i enrum och meningsskapande är en ständig process som äger rum mellan människor. Detta innebär ett relationellt perspektiv på lärandet och på meningsskapandet. Det är inte placerat hos någon enskild, varken hos läraren eller eleven, utan i relationen mellan dem." s. 183

Detta kan jag känna igen mig vid från min praktik, när jag försökte samtala med en elev om en uppgift. Eleven ville ej lyssna utan lade mer fokus på att föra ljud, stöna och slå på bänken. Som lärare då är det svårt att hjälpa elever förstå och skapa en mening, för denne var inte intresserad. Jag som lärare står redo för kommunikation, eleven avstår/fokuserar på annat och meningen går förlorad. Eller så bemöter jag eleven på fel sätt. 

Läraren måste då kunna anpassa sig för olika typer av bemötande, att utforska sitt  egna sätt att tala. Jag personligen kanske tycker att jag låter intressant men det tycker inte eleven. Då är det inte heller så lätt att mötas halvvägs. Så om jag ser vad som ligger i fokus hos eleven och avbryter det, eller omformulerar mig på ett mer passande sätt för just den eleven, eller helt enkelt förklarar att eleven får fokusera om denne vill ha hjälp. Då kan jag möta eleven med kunskap, eleven bidrar med intresse och resultatet blir en kommunikation med ett givande meningsskapande. 

Jag satte mig själv medvetet tillsammans med en elev som hade autism. Största bekymret för lärarna var att de andra eleverna tog så mycket tid att denna elev gick lite förlorad, de visste att hen hade kunskapen och var smart. Men motoriken var ett enormt problem för denne. Pga. detta hade lärarna inga resultat att gå på, eller kunde se ifall hen nådde kraven för sin årkurs. 

Så när det var matematik och de andra eleverna skulle göra diagnos, försvann eleven med autism ut i korridoren för att det var så jobbigt. Jag tog då med mig matteboken, ett papper och hens pennfack. Jag satte mig ned och frågade ifall vi skulle försöka räkna, självklart kom ett rakt nej! Då frågade jag om hen kunde iallafall göra några tal, även då ett rakt nej! Jag fick då fundera på ett alternativt sätt att bemöta hen på, så jag vände på det. Jag frågade istället om hen ville hjälpa mig med diagnosen, om jag skrev och hen sa vad jag skulle skriva? Det tog en stund men sen gav hen med sig och på bara några minuter hade eleven gjort diagnosen, med alla rätt utan min hjälp på någon fråga! Resten av tiden satt vi och pratade om filmer vi sett och när jag skulle förklara hur en film fick mig att må, så "glömde" jag bort vad ordet var. Hen fick gissa synonymer tills hen fick rätt och ett tu tre så hade vi gått igenom svenskans lektion som hen missade pga. den var jobbig. 

Genom att kommunicera på elevens nivå fick jag med mig denne in i ett samtal. Först när eleven var delaktig blev det ett samtal med givande mening.

"Att undervisa är att välja" - Del I

”Om man talar om kulturmöten och kulturkrockar omfattar man därmed ett kulturbegrepp, som är statiskt. I själva verket vågar vi påstå att en etnisk kulturell tillhörighet, liksom för övrigt andra kulturella tillhörigheter, är dynamiska och föränderliga.  Eleverna bygger som individer sina kulturer, lägger till, håller fast vid somligt och byter ut annat. De kraschar sina identiteter för att stunden senare bygga upp dem gamla och nya beståndsdelar. De är vår tids genuina restauratörer. De river för att bygga upp… Det är i gymnasieklassen, skolan eller kamratgänget som gymnasieeleverna har sina tillhörigheter.” s. 20 och 21.

Kulturförändringar och framförallt identitetsförändringar är något som jag har observerat i min VFU-klass. Ett tydligt exempel var jag med om förra veckan, då en elev diskuterade kring användandet av mjukisbyxor i skolan. Eleven i fråga hade så sent som förra året mjukisbyxor på sig till skolan i stort sätt varje dag, vilket jag iakttog under min tidigare VFU i våras samt via diskussion med min LUV. Eleven samtalade nu med en annan elev och påpekade då hur man kunde ha på sig mjukisbyxor till skolan, vilket en annan klasskamrat hade. Det tyder på en förändring hos eleven, precis som citatet ovan behandlar.

I min klass har vi även många språkkulturer, där elever exempelvis talar persiska, romani, finska, turkiska och engelska. Det här leder till att många olika kulturmöten, gällande språkkultur, äger rum i klassrummet och på rasten. Eleverna får intryck via varandra och snappar upp olika beståndsdelar i de olika språken. De här mötena bidrar till ökad nyfikenhet och kunskap. Exempelvis får de ökad förståelse och respekt för olika folkslag och dess kultur.

Något som ska tilläggas till ovanstående stycke, är det faktum att vissa lektioner har efter halva tiden övergått till en diskussion om hur elever har/haft det tidigare, oavsett om de har svensk kultur eller kultur från ett annat land. De lär sig, tar efter och använder varandras förhållningsätt för att utvecklas. De ger exempelvis tips och idéer till varandra om fokuseringen på studier inom olika kulturer.

Pauline

Att undervisa är att välja - Del I

"Om en lärare presenterar för sina elever något som är helt fixt och färdigt att bara lära sig och reproducera utan tolkning uteblir ett erbjudande om mening. Eleven reproducerar mekaniskt det redan tänkta, det stoff som framträder som fast och given kunskap, som bara behöver läras in och kommas ihåg." (s. 173).

Jag tror att detta är mycket viktigt att hela tiden ha med sig som lärare, att det många gånger inte ger någon fast kunskap då den endast tragglas in utan någon vidare mening eller i något större sammanhang. Dessvärre är jag medveten om att det här sättet att lära in något på är mycket vanligt. Jag kan visserligen förstå att man många gånger väljer ett sådant här arbetssätt, det är bekvämt och oerhört tidsbesparande att dela ut färdiga stenciler som eleverna får fylla i var och en, eller också låta dem sitta och förhöra varandra på det aktuella ämnesområdet, allt för att traggla in kunskapen som de snart ska ha prov på.
Nackdelen med det här, tror jag, är att kunskapen blir flyktig. Hur många prov har man inte själv gjort där det gått bra och man därefter släppt allt, och inom ett par veckor glömt av det mesta?? Frågan är då om man inte som lärare lurar sig själv om det är tid man är ute efter att spara?

I den klassen jag är i använder sig eleverna mycket av den metakognitiva förmågan, d v s förmågan att tänka, och sätta ord på det de lär sig. Jag tror att detta är ett bra sätt för att eleverna ska reflektera och göra tolkningar över vad de faktiskt arbetar med och vad det betyder. De skriver varje dag i sin loggbok om vad de själva tycker att de har lärt sig under dagen och vad de tycker att de har blivit bättre i/på.

Jag tänker att det är viktigt att göra eleverna medvetna om till vilken nytta de ska lära sig något och att de är en del av lärandet i sig. Vad jag menar med detta är att jag tror det gynnar eleverna om det är medvetna om sin egen roll i en lärandeprocess och inte att de ska endast bli "lärda av" läraren. Jag märker att jag är väldigt luddig nu men jag utgår från att ni då ber mig förtydliga ytterligare. ;)

Lisas "Att undervisa är att välja 1"

"Det finns en utbredd tendens i samhället att identifiera människor utifrån deras etniska ursprung. Deras viktigaste identitet blir på det sättet att vara just invandrare och tillhöriga en specifik etnisk kultur. Vare sig en människa själv anser denna identitet grundläggande eller inte, tilldelas hon en identitet som "iranier", "arab" eller till och med det vaga "invandrare".

Det här stycket i boken tyckte jag var mycket intressant att läsa om just nu. På min praktikskola har vi haft problem sen valet, med olika politiska åsikter och ren rasism. Det är med de äldre barnen på skolan som problemet har uppstått hos. Det hela började med att eleverna arbetade med politik under SO lektionerna och sen blev det värre och värre ju närmare valet kom. Det kunde förkomma kommentarer från eleverna som "Skicka tillbaka invandrarna till sina egna land" "Alla negrer är dumma" "Jag gillar inte invandrare, de bara tigger, slåss och förstör" "Alla invandrare är kriminella och sitter i fängelse". m.m.

Första gången jag hörde sådana kommentarer så hamnade jag i chock, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag känner nu i efterhand att det kanske var tur att jag inte sa någonting just då. Det jag kanske skulle ha sagt kunde ha varit olämpligt att säga. Jag diskuterade med SO läraren efteråt, om händelsen och vad man egentligen får och kan säga som lärare. De andra lärarna sa att det är ett svårt ämne. De sa dessutom att valprocenten i det område som skolan ligger i och där eleverna bor, så hade 20 % röstat på SD. Då kunde man kanske förstå det hela lite bättre. Barn har ju oftast i många lägen samma åsikter som sina föräldrar eller även sina kompisar. Det vet jag själv att jag hade i den åldern. Inte för att jag påstår att elevernas föräldrar är rasister, men att förmodligen några har röstat på SD. Jag kan inte säga att ingen får rösta på SD, vi lever i ett demokratisk land och alla får rösta på vad de själva vill.

Skolan har nu arbetat mycket med det här problemet, lärare har diskuterat med elevern vad som är rätt samt vad som är fel. Att vi lever i ett demokratiskt land så vi får tycka olika, men vi måste tänka på HUR vi säger våra åsikter. De flesta av eleverna släppte diskusionen om "invandrare" efter ett långt samtal om detta, men inte alla. Det är speciellt en klass som fortsätter, rektorn har varit där och pratat samt några andra lärare. Det är dock fortfarande några elever som fortsätter. Nu vet jag att det är bestämt att kuratorn på skolan ska tala med dessa elever, även visa någon film m.m.

Jag frågar er nu, vad ni skulle gjort i en sådan här situation? Jag tar gärna emot tips och idér!

Linn Del2: innehåll och stoff

"Vår egen erfarenhet som lärarutbildare säger oss att 'vad-frågan' inte får en framträdande plats. Det är snarare den metodiska 'hur-frågan' som omhuldas och ställs av både utbildare och studenter" Att undervisa är att välja, s.91.

Som student och av egen erfarenhet vill jag påstå att det är tvärtom. Jag upplever att det snarare är 'hur-frågan' som är i fokus. För tidigt i utbildningen lär vi oss att vara noga med att den utbildning vi lägger upp för elever kan kopplas tydligt till Lgr11, att vi kan skriva en tydlig Lpp och att det finns ett syfte bakom vårt val av utseendet på undervisningen. Så vad vi ska lära ut är vi vana med som studenter att ha klart för oss och att vi har grund för hur vi valt.

'Hur-frågan' och fokus på den går däremot förlorad då man som student är ovan med olika metoder i praktiken för att lära ut. Hur man ska lägga upp en lektion anpassad efter barn med diagnos, som är svaga i ämnet, svårfokuserade, svåra att engagera eller barn med annat modersmål än svenska. Hur man lyckas fånga alla elever, skapa en undervisning som motiverar och engagerar elever. Det vi diskuterar har en enorm vikt i dagens skola.

Sen självklart spelar det stor roll som lärarstudent vilken Luv du har och hur lärarna på utbildningen är. Kan lärarna ge en rättvis bild av dagens skola och förbereda studenterna för detta samt att man har tillgång till en bra och väl strukturerad Luv, då blir det även lättare som student att behandla och bearbeta dessa frågor. Min Luv är mycket strukturerad. Allt hon gör med eleverna är tydligt kopplat till Lgr11 och är även alltid öppet för eleverna och föräldrarna att följa. Tillvägagångssätten är väl planerade och hon har alltid en reservplan samt alternativ till de elever som inte är engagerade, har fokus eller förstår pga. olika svårigheter. När jag är färdig lärare är mitt mål att vara lika strukturerad som henne, för man ser på eleverna att de är säkra i sitt lärande och de tycker lektionerna är roliga.

Del I: Att undervisa är att välja

"Om man, säger Henry, med mångkulturalitet bara menar att det står för för invandrare då blir mångkulturalitet bara en etikett som man sätter på människor. Det blir en tom fras, som både är felaktig och meningslös. [...] Han uttrycker att eleverna inte kan betraktas som representanter för sina olika och skiftande bakgrundskulturer. De ska ses som individer med olika åsikter om och inställningar till allt från mat till religion. Ett sådant synsätt gör klassrummet till ett flerstämmigt och mångtonalt rum i vilket olika samtal och diskussioner kan föras." (s. 54-55).

Oj, det blev ett långt och lite ihopklippt citat, men jag tycker Henry har många kloka poänger i sitt tal om mångfald. Han ser bakom elevernas utsida och deras föräldrar/ursprung och ser istället varje elev som en egen individ i klassrummet. En individ som ingår i flera olika gruppkonstellationer. Jag tycker det är beundransvärt och jag hoppas att det är en förmåga man själv kan utveckla och praktisera som lärare.

Sen funderar jag lite på varför de flesta ser mångkulturalitet och etnisk mångfald som samma sak. Till och med läroplanen sätter så gott som ett likhetstecken mellan dem båda då det står att "det svenska samhället internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som finns i en kulturell mångfald." (Lgr11, s.7). Då är det kanske inte så konstigt att begreppen kopplas samman? Kultur är också ett begrepp som är svårt att definiera så kanske kan det vara enklare för oss att se till etniciteten och koppla samman den med en kultur.

Samtidigt kan man inte, som Henry uttrycker det, låta enstaka elever vara representanter för sina olika bakgrundskulturer. Det är mer intressant att se vad enskilda elever har för egna åsikter och tankar i olika ämnen utan att behöva koppla samman dem med en bakgrund. Har man då i förväg klumpat ihop eleverna i till exempel svenskar och icke-svenskar blir det svårare...  Jag ser det dessutom som något positivt om eleverna har olika åsikter och får öva sig i att diskutera och bemöta varandras tankar. Vilket också är en viktig del i skolans uppdrag enligt läroplanen. På så vis borde man också kunna hjälpa eleverna att utveckla sin identitet, genom att öppna dörrar för fler gemenskaper och utmana deras tankar i mötet med andra.