Linns del1: Mångkulturalitet som vardagserfarenhet

"De som växt upp med klasskamrater från världens alla hörn, ser det mångkulturella som något självklart. Det är en permanent erfarenhet och man ser sitt liv som lika viktigt som någon annans." s.51

Jag skulle nog vilja säga att jag haft turen att växa upp i den tid då mångkulturaliteten i samhället exploderade. Jag minns när det var ovanligt med en klasskompis från ett annat land, tills idag när man inte tänker på det för det är mer än självklarhet än något främmande. Så jag anser mig själv ha en erfarenhet av detta och även ha en större förstålse och acceptans för att människor är olika, än mina vänner som inte växt upp med en mångkulturalitet. 

Varför är det då viktigt med denna förståelse eller erfarenhet?

Jo för att i dagens klassrum finns det så många elever med annat ursprung än Sverige. Så som lärare måste vi kunna bemöta dem på ett korrekt sätt i vår undervisning, ge dem rätt förutsättningar och även förstå deras kultur. Många av de bråk som skedde under raster berodde på en del elevers sätt att kommunicera på, de gestikulerade och talade med en ljudnivå som vi i Sverige skulle ta som hotande eller spydigt bemötande. När de svenska eleverna sen reagerade på deras sätt att tala blev självklart dessa elever arga för att de blev bemötta med barsk ton eller fula ord. Ett ständigt missförstånd då våra svenska elever kanske inte förstod deras sätt att kommunicera därifrån de kom. Sedan är det viktigt som lärare i undervisning att man ger eleven bästa förutsättning för undervisningen och även ett rättvis bedömning. Har eleven nyss anlänt till Sverige och inte kan språket så bra, så drabbas inte bara svenskan utan alla ämnen som hör ihop med svenska språket och är uppbyggt på det. Då kan det vara bra ifall man tillhandahåller eleven möjlighet till hemspråklärare, eller om man bedömmer eleven utifrån dennes förutsättningar. 

Att man som lärare är van med mångkulturalitet skapar även det en förståelse hos eleverna i klassen. Jag tänker att om man som lärare tar upp frågor om dessa elevers hemland och kultur, så blir kanske de andra eleverna nyfikna och intresserade. Då blir det heller inte ovanligt och konstigt med någon annan kultur, utan förhoppningsvis mer spännande och välkomnande.

Linns del3: relationellt perspektiv på meningsskapande

"Mening kan aldrig skapas i enrum och meningsskapande är en ständig process som äger rum mellan människor. Detta innebär ett relationellt perspektiv på lärandet och på meningsskapandet. Det är inte placerat hos någon enskild, varken hos läraren eller eleven, utan i relationen mellan dem." s. 183

Detta kan jag känna igen mig vid från min praktik, när jag försökte samtala med en elev om en uppgift. Eleven ville ej lyssna utan lade mer fokus på att föra ljud, stöna och slå på bänken. Som lärare då är det svårt att hjälpa elever förstå och skapa en mening, för denne var inte intresserad. Jag som lärare står redo för kommunikation, eleven avstår/fokuserar på annat och meningen går förlorad. Eller så bemöter jag eleven på fel sätt. 

Läraren måste då kunna anpassa sig för olika typer av bemötande, att utforska sitt  egna sätt att tala. Jag personligen kanske tycker att jag låter intressant men det tycker inte eleven. Då är det inte heller så lätt att mötas halvvägs. Så om jag ser vad som ligger i fokus hos eleven och avbryter det, eller omformulerar mig på ett mer passande sätt för just den eleven, eller helt enkelt förklarar att eleven får fokusera om denne vill ha hjälp. Då kan jag möta eleven med kunskap, eleven bidrar med intresse och resultatet blir en kommunikation med ett givande meningsskapande. 

Jag satte mig själv medvetet tillsammans med en elev som hade autism. Största bekymret för lärarna var att de andra eleverna tog så mycket tid att denna elev gick lite förlorad, de visste att hen hade kunskapen och var smart. Men motoriken var ett enormt problem för denne. Pga. detta hade lärarna inga resultat att gå på, eller kunde se ifall hen nådde kraven för sin årkurs. 

Så när det var matematik och de andra eleverna skulle göra diagnos, försvann eleven med autism ut i korridoren för att det var så jobbigt. Jag tog då med mig matteboken, ett papper och hens pennfack. Jag satte mig ned och frågade ifall vi skulle försöka räkna, självklart kom ett rakt nej! Då frågade jag om hen kunde iallafall göra några tal, även då ett rakt nej! Jag fick då fundera på ett alternativt sätt att bemöta hen på, så jag vände på det. Jag frågade istället om hen ville hjälpa mig med diagnosen, om jag skrev och hen sa vad jag skulle skriva? Det tog en stund men sen gav hen med sig och på bara några minuter hade eleven gjort diagnosen, med alla rätt utan min hjälp på någon fråga! Resten av tiden satt vi och pratade om filmer vi sett och när jag skulle förklara hur en film fick mig att må, så "glömde" jag bort vad ordet var. Hen fick gissa synonymer tills hen fick rätt och ett tu tre så hade vi gått igenom svenskans lektion som hen missade pga. den var jobbig. 

Genom att kommunicera på elevens nivå fick jag med mig denne in i ett samtal. Först när eleven var delaktig blev det ett samtal med givande mening.

"Att undervisa är att välja" - Del I

”Om man talar om kulturmöten och kulturkrockar omfattar man därmed ett kulturbegrepp, som är statiskt. I själva verket vågar vi påstå att en etnisk kulturell tillhörighet, liksom för övrigt andra kulturella tillhörigheter, är dynamiska och föränderliga.  Eleverna bygger som individer sina kulturer, lägger till, håller fast vid somligt och byter ut annat. De kraschar sina identiteter för att stunden senare bygga upp dem gamla och nya beståndsdelar. De är vår tids genuina restauratörer. De river för att bygga upp… Det är i gymnasieklassen, skolan eller kamratgänget som gymnasieeleverna har sina tillhörigheter.” s. 20 och 21.

Kulturförändringar och framförallt identitetsförändringar är något som jag har observerat i min VFU-klass. Ett tydligt exempel var jag med om förra veckan, då en elev diskuterade kring användandet av mjukisbyxor i skolan. Eleven i fråga hade så sent som förra året mjukisbyxor på sig till skolan i stort sätt varje dag, vilket jag iakttog under min tidigare VFU i våras samt via diskussion med min LUV. Eleven samtalade nu med en annan elev och påpekade då hur man kunde ha på sig mjukisbyxor till skolan, vilket en annan klasskamrat hade. Det tyder på en förändring hos eleven, precis som citatet ovan behandlar.

I min klass har vi även många språkkulturer, där elever exempelvis talar persiska, romani, finska, turkiska och engelska. Det här leder till att många olika kulturmöten, gällande språkkultur, äger rum i klassrummet och på rasten. Eleverna får intryck via varandra och snappar upp olika beståndsdelar i de olika språken. De här mötena bidrar till ökad nyfikenhet och kunskap. Exempelvis får de ökad förståelse och respekt för olika folkslag och dess kultur.

Något som ska tilläggas till ovanstående stycke, är det faktum att vissa lektioner har efter halva tiden övergått till en diskussion om hur elever har/haft det tidigare, oavsett om de har svensk kultur eller kultur från ett annat land. De lär sig, tar efter och använder varandras förhållningsätt för att utvecklas. De ger exempelvis tips och idéer till varandra om fokuseringen på studier inom olika kulturer.

Pauline

Att undervisa är att välja - Del I

"Om en lärare presenterar för sina elever något som är helt fixt och färdigt att bara lära sig och reproducera utan tolkning uteblir ett erbjudande om mening. Eleven reproducerar mekaniskt det redan tänkta, det stoff som framträder som fast och given kunskap, som bara behöver läras in och kommas ihåg." (s. 173).

Jag tror att detta är mycket viktigt att hela tiden ha med sig som lärare, att det många gånger inte ger någon fast kunskap då den endast tragglas in utan någon vidare mening eller i något större sammanhang. Dessvärre är jag medveten om att det här sättet att lära in något på är mycket vanligt. Jag kan visserligen förstå att man många gånger väljer ett sådant här arbetssätt, det är bekvämt och oerhört tidsbesparande att dela ut färdiga stenciler som eleverna får fylla i var och en, eller också låta dem sitta och förhöra varandra på det aktuella ämnesområdet, allt för att traggla in kunskapen som de snart ska ha prov på.
Nackdelen med det här, tror jag, är att kunskapen blir flyktig. Hur många prov har man inte själv gjort där det gått bra och man därefter släppt allt, och inom ett par veckor glömt av det mesta?? Frågan är då om man inte som lärare lurar sig själv om det är tid man är ute efter att spara?

I den klassen jag är i använder sig eleverna mycket av den metakognitiva förmågan, d v s förmågan att tänka, och sätta ord på det de lär sig. Jag tror att detta är ett bra sätt för att eleverna ska reflektera och göra tolkningar över vad de faktiskt arbetar med och vad det betyder. De skriver varje dag i sin loggbok om vad de själva tycker att de har lärt sig under dagen och vad de tycker att de har blivit bättre i/på.

Jag tänker att det är viktigt att göra eleverna medvetna om till vilken nytta de ska lära sig något och att de är en del av lärandet i sig. Vad jag menar med detta är att jag tror det gynnar eleverna om det är medvetna om sin egen roll i en lärandeprocess och inte att de ska endast bli "lärda av" läraren. Jag märker att jag är väldigt luddig nu men jag utgår från att ni då ber mig förtydliga ytterligare. ;)

Lisas "Att undervisa är att välja 1"

"Det finns en utbredd tendens i samhället att identifiera människor utifrån deras etniska ursprung. Deras viktigaste identitet blir på det sättet att vara just invandrare och tillhöriga en specifik etnisk kultur. Vare sig en människa själv anser denna identitet grundläggande eller inte, tilldelas hon en identitet som "iranier", "arab" eller till och med det vaga "invandrare".

Det här stycket i boken tyckte jag var mycket intressant att läsa om just nu. På min praktikskola har vi haft problem sen valet, med olika politiska åsikter och ren rasism. Det är med de äldre barnen på skolan som problemet har uppstått hos. Det hela började med att eleverna arbetade med politik under SO lektionerna och sen blev det värre och värre ju närmare valet kom. Det kunde förkomma kommentarer från eleverna som "Skicka tillbaka invandrarna till sina egna land" "Alla negrer är dumma" "Jag gillar inte invandrare, de bara tigger, slåss och förstör" "Alla invandrare är kriminella och sitter i fängelse". m.m.

Första gången jag hörde sådana kommentarer så hamnade jag i chock, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag känner nu i efterhand att det kanske var tur att jag inte sa någonting just då. Det jag kanske skulle ha sagt kunde ha varit olämpligt att säga. Jag diskuterade med SO läraren efteråt, om händelsen och vad man egentligen får och kan säga som lärare. De andra lärarna sa att det är ett svårt ämne. De sa dessutom att valprocenten i det område som skolan ligger i och där eleverna bor, så hade 20 % röstat på SD. Då kunde man kanske förstå det hela lite bättre. Barn har ju oftast i många lägen samma åsikter som sina föräldrar eller även sina kompisar. Det vet jag själv att jag hade i den åldern. Inte för att jag påstår att elevernas föräldrar är rasister, men att förmodligen några har röstat på SD. Jag kan inte säga att ingen får rösta på SD, vi lever i ett demokratisk land och alla får rösta på vad de själva vill.

Skolan har nu arbetat mycket med det här problemet, lärare har diskuterat med elevern vad som är rätt samt vad som är fel. Att vi lever i ett demokratiskt land så vi får tycka olika, men vi måste tänka på HUR vi säger våra åsikter. De flesta av eleverna släppte diskusionen om "invandrare" efter ett långt samtal om detta, men inte alla. Det är speciellt en klass som fortsätter, rektorn har varit där och pratat samt några andra lärare. Det är dock fortfarande några elever som fortsätter. Nu vet jag att det är bestämt att kuratorn på skolan ska tala med dessa elever, även visa någon film m.m.

Jag frågar er nu, vad ni skulle gjort i en sådan här situation? Jag tar gärna emot tips och idér!

Linn Del2: innehåll och stoff

"Vår egen erfarenhet som lärarutbildare säger oss att 'vad-frågan' inte får en framträdande plats. Det är snarare den metodiska 'hur-frågan' som omhuldas och ställs av både utbildare och studenter" Att undervisa är att välja, s.91.

Som student och av egen erfarenhet vill jag påstå att det är tvärtom. Jag upplever att det snarare är 'hur-frågan' som är i fokus. För tidigt i utbildningen lär vi oss att vara noga med att den utbildning vi lägger upp för elever kan kopplas tydligt till Lgr11, att vi kan skriva en tydlig Lpp och att det finns ett syfte bakom vårt val av utseendet på undervisningen. Så vad vi ska lära ut är vi vana med som studenter att ha klart för oss och att vi har grund för hur vi valt.

'Hur-frågan' och fokus på den går däremot förlorad då man som student är ovan med olika metoder i praktiken för att lära ut. Hur man ska lägga upp en lektion anpassad efter barn med diagnos, som är svaga i ämnet, svårfokuserade, svåra att engagera eller barn med annat modersmål än svenska. Hur man lyckas fånga alla elever, skapa en undervisning som motiverar och engagerar elever. Det vi diskuterar har en enorm vikt i dagens skola.

Sen självklart spelar det stor roll som lärarstudent vilken Luv du har och hur lärarna på utbildningen är. Kan lärarna ge en rättvis bild av dagens skola och förbereda studenterna för detta samt att man har tillgång till en bra och väl strukturerad Luv, då blir det även lättare som student att behandla och bearbeta dessa frågor. Min Luv är mycket strukturerad. Allt hon gör med eleverna är tydligt kopplat till Lgr11 och är även alltid öppet för eleverna och föräldrarna att följa. Tillvägagångssätten är väl planerade och hon har alltid en reservplan samt alternativ till de elever som inte är engagerade, har fokus eller förstår pga. olika svårigheter. När jag är färdig lärare är mitt mål att vara lika strukturerad som henne, för man ser på eleverna att de är säkra i sitt lärande och de tycker lektionerna är roliga.

Del I: Att undervisa är att välja

"Om man, säger Henry, med mångkulturalitet bara menar att det står för för invandrare då blir mångkulturalitet bara en etikett som man sätter på människor. Det blir en tom fras, som både är felaktig och meningslös. [...] Han uttrycker att eleverna inte kan betraktas som representanter för sina olika och skiftande bakgrundskulturer. De ska ses som individer med olika åsikter om och inställningar till allt från mat till religion. Ett sådant synsätt gör klassrummet till ett flerstämmigt och mångtonalt rum i vilket olika samtal och diskussioner kan föras." (s. 54-55).

Oj, det blev ett långt och lite ihopklippt citat, men jag tycker Henry har många kloka poänger i sitt tal om mångfald. Han ser bakom elevernas utsida och deras föräldrar/ursprung och ser istället varje elev som en egen individ i klassrummet. En individ som ingår i flera olika gruppkonstellationer. Jag tycker det är beundransvärt och jag hoppas att det är en förmåga man själv kan utveckla och praktisera som lärare.

Sen funderar jag lite på varför de flesta ser mångkulturalitet och etnisk mångfald som samma sak. Till och med läroplanen sätter så gott som ett likhetstecken mellan dem båda då det står att "det svenska samhället internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som finns i en kulturell mångfald." (Lgr11, s.7). Då är det kanske inte så konstigt att begreppen kopplas samman? Kultur är också ett begrepp som är svårt att definiera så kanske kan det vara enklare för oss att se till etniciteten och koppla samman den med en kultur.

Samtidigt kan man inte, som Henry uttrycker det, låta enstaka elever vara representanter för sina olika bakgrundskulturer. Det är mer intressant att se vad enskilda elever har för egna åsikter och tankar i olika ämnen utan att behöva koppla samman dem med en bakgrund. Har man då i förväg klumpat ihop eleverna i till exempel svenskar och icke-svenskar blir det svårare...  Jag ser det dessutom som något positivt om eleverna har olika åsikter och får öva sig i att diskutera och bemöta varandras tankar. Vilket också är en viktig del i skolans uppdrag enligt läroplanen. På så vis borde man också kunna hjälpa eleverna att utveckla sin identitet, genom att öppna dörrar för fler gemenskaper och utmana deras tankar i mötet med andra.

En liten fundering...

Efter en händelse i fredags så har jag inte kunnat släppa en liten tanke... Vi diskuterar här hur innehåll, stoff, metoder etc kan påverka hur engagerade och motiverade eleverna är i undervisningen. Vi även tagit upp problemet som finns att nå alla elever, även de som står under någon slags utredning. Men en viktig fråga borde även vara är eleven mottaglig för detta?

Med det menar jag inte mognadsmässigt utan mer hur mår eleven i övrigt? Kan fokus ligga på skolan just nu? Nu talar jag  alltså om undervisningen på individnivå. Vilka krav kan man egentligen ställa på en elev som tex inte kan koncentrera sig eller se något kul i skolan på grunda av emotionella problem som familjesituation eller inget umgänge på rasten?  Det känns som ett evig pedagogiskt dilemma. Undervisningen måste ju fortsätta trots att en elev inte är mottaglig. Beror det på familjesituation eller liknande kan man ju som lärare egentligen påverka väldig lite.... Hur tänker ni?

Del 1 Talet om mångkulturalitet

Det finns en utbredd tendens i samhället att identifiera människor utifrån deras etniska ursprung. Deras viktigaste identitet blir på det sättet att vara just invandrare och tillhöriga en specifik etnisk kultur. Vare sig en människa själv anser denna identitet grundläggande eller inte, tilldelas hon en identitet som "iranier", "arab", eller till och med det vaga "invandrare". Dessutom förklaras tveklöst det människan tänker, tycket eller gör vara beroende av den etniska identiteten. (s. 38)

Jag kan snabbt känna igen mig i detta, men även känna igen att andra elever känt så här. I min svenska skola så har vi en elev som är ifrån ett annat land som har frågat mig ifall jag någon gång fått känslan av att man ska tillhöra en viss etnisk grupp bara för att man har ett liknande utseende. För tydligen hade han känt av det och han förstod inte varför han inte bara kunde få leka/umgås eller arbeta med de "andra" eleverna utan istället sattes tillsammans med andra elever från samma land som honom för att lärarna ansåg att de hade mer gemensamt. Personligen hade jag upplevt att man skulle tillhöra en viss etnisk grupp, men inte att jag blev satt i någon speciell grupp vid skolarbete eller annat. Här i Indien får jag frågor som "Så du är indier men du kan inte hindi?" "Så du är född i Indien men är svensk medborgare?" "Så du är indier men uppvuxen i Sverige?" Uppföljningsfrågan är oftast "Hur fungerar det?". Eleverna här i Indien har oftast bara den nationaliteten och stöter inte på någon annan nationalitet, vilket gör att de har svårt att förstå hur man kan vara född som ett viss folkslag (om man kan säga så) och ha en annan sorts nationalitet.

Många elever som kommer ifrån ett annat land tillskrivs en identitet som han/hon inte ser som sin, attribution som boken beskriver det. Eleven från min svenska klass beskriver sig själv som muslim och han känner att andra tillskriver honom det, men de anser även saker om muslimer som inte alls stämmer in på honom men som gör att han får den stämpeln. 

I boken tar det även upp något som jag tycker är värt att nämna, ett par gymnasieelever finner sin tillhörighet i klassen, skolan eller kamratgänget (Linnér & Westerberg, 2006, s. 41). Så de känner kanske inte mer gemenskap med de som har samma nationalitet som en själv utan kanske känner mer gemenskap med de som har samma värderingar som en själv. 

För att koppla tillbaka till citatet ovan, så märks det lätt att människor vill dela in människor utifrån deras etniska ursprung, trots att det kanske inte har något alls att göra med deras personlighet. De tilldelas även en identitet som de kanske inte anser sig vara och denna identitet förklarar varför de tycker som de gör m.m..

Det som jag tänker utifrån min reflektion är att man bör i skolan prata om detta med eleverna, mest för att ta bort fördomar. Jag önskade att mina lärare hade gjort det, för i min skoltid blev det så mycket komplicerade situationer som beskylldes på mitt ursprung, som jag faktiskt inte har någon koppling med eftersom jag är adopterad. Även min elev i Sverige känner samma som jag (vi har diskuterat om detta), våra handlingar förklaras ofta med vårat ursprung, vi gör saker för att vi är från det här landet, där de anser så här och tänker så här i det här landet. Detta är något jag har väldigt svårt för och vill att vi kommer ifrån, vill att vi kommer ifrån fördomarna. Just nu har jag inget bra exempel på hur det skulle ske, därför kanske det kan bli en diskussionsfråga. Fördomarna kommer ju ifrån något, ursprunget, religionen eller bara hur ens familj är. Jag är medveten om att jag är väldigt luddig, men hoppas ni förstår min text någorlunda! 

Att undervisa är att välja. - Del III

"Det finns en uppsättning roller och som student har man att välja rätt roll i rätt sammanhang så att man erövrar goda vitsord. Nu är verkligheten allt för rörlig och föränderlig för att kunna bära fasta roller. Undervisningsarbete kräver ständig närvaro, handlingsberedskap, snabba beslut i situationen och en lärare skapar själv sin växlande läraridentitet." (s. 145).

Jag upplever att man ,som student, på sin vfu-plats ständigt skiftar roller beroende på situation. Samtidigt som man är den lyssnade och lärande studenten, gentemot sin luv, ska man också inta rollen som den undervisande och "ledande" i klassen. Jag kan tycka att dessa roller ibland kolliderar då man behöver vara dem båda i klassrummet där luven just bedriver sin undervisning. Att detta ibland kan vara förvirrande även för eleverna är tydligt då jag har mina egna lektioner och de bara har mig att tillgå. Jag har också noterat att detta sker även då resursläraren, som annars har en ganska tillbakadragen roll i klassen, har sina egna lektioner.
En anledning till detta tror jag beror på att min luv är en mycket respektingivande person som "äger" sin undervisning fullt ut och när inte hon är där blir många av eleverna mycket oroliga.

Att undervisning kräver ständig närvaro och förmåga att ta snabba beslut är något jag fått erfara från första stund. Då jag ska hålla mina lektioner vet jag aldrig hur det kommer att gå och jag måste ständigt tänkt ut en "plan B" och kunna vara flexibel. Om eleverna ska delas in och arbeta i grupper måste jag ha gjort indelningen sedan innan och noga övervägt för- och nackdelar.
En svårighet med detta är ibland att jag inte har fria tyglar i val av stoff och innehåll då jag till viss del är styrd under den planering min luv har gjort.
Oavsett vad man vill göra så kan man inte komma ifrån att man står i ett sorts beroende till sin handledare och "goda vitsord" vill man ju naturligtvis ha. Fördelarna med vfu:n är många och jag ser verkligen vad mycket man lär sig, men ibland kan jag uppleva att jag ska bedriva undervisning med bakbundna händer då jag får använda ett helt annat upplägg än vad jag kanske hade valt om jag haft större frihet.

Lisas "Att undervisa är att välja" del 3

"På pedagogikens meningsarena kan det vara svårt att se den meningen, eftersom många elever ibland mycket tydligt förnekar skolans meningsfullhet. De kan i brist på upplevd personlig mening med arbetet i skolan finna något som vi skulle kunna kalla en instrumentell mening. Den innebär att eleverna kan acceptera en i deras tycke meningslös verksamhet om den bara ger något i utbyte, till exempel poäng på prov eller bra betyg." s. 171.

Detta är något som jag har lagt märke till under min praktik. Elever kan ställa frågor som. "Varför ska vi lära oss detta tråkiga? Vad kommer vi ha för nytta av detta? Kommer vi ha prov eller test på det här efteråt?"
Om läraren då svarar att de inte ska ha ett prov, så är det vanligt att elever svara följande. "Då behöver jag inte lära mig detta om vi inte ska ha prov och att jag inte kommer ha någon nytta av det i framtiden."
Att eleverna svarar så, tror jag kan bero på att det är ett ämne som de är ointresserade av och då inte ser en mening i. Det är viktigt som lärare att fånga elevernas intresse i undervisning, så att de då också ser meningen i det.

Eleverna i klassen som dock är intresserade av ämnet och ser en mening i det skulle aldrig säga en komentar som. "Varför ska vi lära oss detta, kommer vi ha prov på det?"
När de har intresse för det, så bryr de sig inte om prov och betyg så som de andra som är ointresserade gör tror jag.

Jag hoppas att jag kommer lyckas fånga mina elevers intresse i min undervisning när jag är färdig som lärare. Att de inte behöver ställa frågor som, varför de ska lära sig det och prata om prov samt betyg. Att de ser meningen i det med en gång.

Jag märker dessutom nu att det är mycket prat hos eleverna om betyg och prov i allmänhet. De verkar vara relativt fixerade vid hur de presterar vid prov och tester samt vad de kommer att få för betyg. Många elever verkar vara stressade över hela situationen av att de blir betygsatta i en sådan tidig ålder. Den stressen lade jag inte märke till innan de sänkte åldern för betygsättning.

Del 3

"Mening kan bara skapas om undervisningen anknyter till eleverna och det de har ett intresse för."

(s. 167, att undervisa är att välja.)

Detta var något som jag tyckte var intressant att diskutera om, för håller inte direkt med. Jag tror mycket på att det beror på hur man väljer att arbeta med det, både konkret och teoretiskt. Allt är inte roligt för eleverna i skolan, de teoretiska kan vara rent ut sagt jobbigt för eleverna att fästa sitt intresse på. Men man kan oftast försöka konkretisera det teoretiska ämnet för eleverna så de kan få använda sin kreativitet, på så sätt kan undervisningen samt ämnet få mening för eleverna i sitt arbete. Precis detta nämner även dem i boken, de säger "Som en utgångspunkt vågar vi påstå att det kreativa lärandet är ett viktigt inslag i det meningsskapande arbetet.", detta nämner de i samband med samtalet om det teoretiska. De anser att teorin behövs för det konkreta och tvärtom. Här håller jag helt med, för på min praktik här i Indien samt hemma i Sverige så märks det att eleverna som har svårt eller inget intresse för ämnet, ändå kan tycka att undervisningen var givande och att de lärde sig då de fick använda sin kreativitet genom att konkretisera ämnet. 

Men det finns även en annan viktig sak att tänka på vid det kreativa lärandet och det är också något som boken tar upp, de kallar det för "dialogiciteten". Dialoger i sig är viktigt för lärandet, det kan vara dialoger mellan lärare och elev eller elever och elever. Det som dialogerna gör är att de skapar ny kunskap för eleverna att ta till sig, vilket man som lärare ska komma ihåg. Läraren tillsammans med eleven kan alltså då öppna dörren till elevens kreativa sida med bara hjälp utav dialogiciteten. 

Så det jag ville få fram var att, meningen med undervisningen eller ämnet kan skapas med hjälp av att konkretisering. Konkretiseringen innebär att eleverna får arbeta med sin kreativa sida som är ett viktigt inslag i det meningsskapande arbetet. Den kreativa sidan kan lyftas fram genom dialoger som kan vara emellan lärare och elev eller elever emellan. 

Det som jag funderar på som kan diskuteras om är ifall någon har upplevt den här dialogiciteten under sin vfu (eller de vfu perioderna vi har haft), jag kan inte säga att jag har upplevt det på rak arm. Men det kan ju ha varit så att det har skett, samt så undrar jag ifall ni håller med mitt lilla inlägg eller tycker/tolkar det på något helt annat sätt, för det vore ju intressant att höra!! 

Varma hälsningar från Deepali  

"Att undervisa är att välja" - Del III

”I en kreativ läroprocess tenderar man att glömma tid och plats, man blir ett med processen och det enda som äger giltighet är det man håller på med för tillfället. Att lämna arbetet känns fel och skulle man tvingas göra det längtar man tillbaka till det man höll på med. Kanske ser man inte exempel på detta lärande i skolan så ofta som man skulle önska, menar vi, men samtidigt har vi väl alla någon gång haft en upplevelse av det som ibland kallas ”flow”, det vill säga att helt gå upp i ett pågående arbete.” s. 174

Det här är något som jag alltid vill uppnå med de lektioner jag undervisar i, men det är svårt. Jag vet att jag inte kan nå alla elever och jag vet att vissa elever känner sig lite mindre motiverade till en del ämnen. Som tidigare nämnt har jag de två eleverna som går under utredning och de eleverna är min största utmaning till att nå en kreativ process.  De elever som känner sig lite mindre motiverade är också en utmaning för mig, men det är en utmaning som jag lättare kan hantera. I de situationerna kan jag lirka och använda mig av andra förklaringsmodeller, uttrycksformer och redskap.

Linnér och Westerberg (2009) frågar bland annat längre ner i boken ”Hur beroende av ämne och av elevgrupper är en lärare som vill starta kreativa lärandeprocesser? Jag skulle vilja säga att jag själv är väldigt beroende av det. Som alltid vill jag eleverna ska kunna få möjlighet till kreativa lärandeprocesser vid varje lektion. De ämnen som jag lättare kan skapa ”flow” hos eleverna i min VFU-klass är i de praktiska ämnena där de kan arbeta självständigt eller i grupper om två.

En av många bra saker, med att undervisa elever, är för mig att se eleverna reaktioner när de får förståelse om hur de ska gå tillväga med arbetet. Frustrationen och de negativa orden de hade med sig in i klassrummet är som bortblåsta. Det är då jag känner att jag faktiskt lyckats med det jag vill förmedla till eleverna. När lektionen lider mot sitt slut kan jag ibland uppleva att eleverna har svårt att avsluta det ”flow” de kommit in i. Det är på sätt och vis då jag vill höra det negativa orden och behöva säga till dem en eller två extra gånger att det är dags att plocka ihop.

Pauline

Del III: Att undervisa är att välja

"Vi är övertygade om att mening i undervisning och utbildning är direkt kopplad till ett aktivt och engagerat kunskapsarbete liksom till ett nyfiket och kreativt lärande. Det är svårt att tänka sig en människa som enbart avkrävs reproduktion av ett givet och färdigpackat innehåll ska kunna uppfatta sig som skapande och fantasifull." 

Jag återkommer lite till samma fråga som i mitt förra inlägg: Hur får man eleverna engagerade i sitt eget lärande? Men jag skulle vilja omformulera mig och istället ställa frågan: Hur skapar man möjligheter för eleverna att själva bli en aktiv del i skapandet av kunskap? Både sin egen kunskap, men även andras.

Vi har ju talat om att både lärare och elev måste interagera med ett ämne för att det ska uppstå ett lärande. Många av oss känner också av en tidsbrist, vad gäller planering, reflektion och att hinna se alla elever under lektionerna. Vad det gäller kreativitet och skapande tror jag att det stora bekymret återigen är tidsbrist. Vilken lärare hinner med att planera kreativa och skapande lektioner som erbjuder eleverna mening samtidigt som de på ett tydligt sätt kan visa på vad eleverna har lärt sig? Idag måste elevers kunskaper kunna mätas och dokumenteras. Det mesta testas av via prov, till exempel nationella proven, och dessa prov bygger oftast på reproduktiva kunskaper. Westerberg & Linnér tar visserligen upp att bristen på personlig mening ersätts av en instrumentell mening, där elevens engagemang belönas med ett bra betyg (s. 171). Men eleven är inte aktiv i skapandet av kunskaperna...

Ett annat sätt att ta upp tidsbrist i förhållande till kunskaper är att det är mycket som ska hinnas med under skoltiden. Det är många ämnen med centrala innehåll som ska tas upp under en viss tid, samtidigt som det idag händer mycket annat i skolan som inte hör till de olika ämnenas centrala innehåll. Det har i alla fall jag själv upplevt både under min egen skoltid och under våra olika VFU perioder. Läraren skyndar på för att "hinna med" och jag skulle personligen aldrig kunna vara speciellt kreativ under stress. Inte om jag dessutom ska lära mig något nytt samtidigt.

Ett annat perspektiv på tid i relation till lärande som jag känner av just nu är att det tar tid att lära känna en ny klass och nya elever. Tror ni att det kommer gå snabbare att lära känna eleverna när vi har mer erfarenhet av läraryrket eller kommer vi vara så inskolade på vår egen undervisning att vi bara erbjuder eleverna vårt eget "kunskapspaket"? Eller är det möjligtvis tvärtom, att vi som nya i yrket kommer hålla oss till vårt kunskapspaket för att senare i yrkeslivet kunna vara mer öppna inför andra sätt att lära och undervisa?

Att undervisa är att välja - Del 2

" Å ena sidan en föreställning om att alla ska få samma undervisning för de skapar rättvisa i fördelningen av undervisningserbjudanden, å andra sidan vetskapen om att elever är olika och just därför inte kan eller bör eller måste ha samma behov av undervisningserbjudanden."

Detta kan läsas på sidan 134 i boken och med detta stycke får vi följa Johanna som är en ung studentlärare som det beskrivs. Hon, precis som boken poängterar, säger emot sig själv. Antingen måste alla få samma undervisning annars blir det orättvist eller så utgår man från varje elev, för eleven är ändå fokuset i undervisningen.

På min VFU så har alla samma sorts undervisning, planeringen är den samma för att alla ska lära sig samma, det anses vara mer rättvist så. De utgår inte alls från eleverna, utan eleverna, som tidigare nämn i någon kommentar, får anpassa sig till planeringen ifall de vill nå målen (få rätt betyg så att säga).

Jag vet inte hur ni har det på er VFU, dela gärna med er, men min fråga till detta är, måste man välja något utav det? Kan man inte arbeta med båda mer som en blandning?  Jag har funderat länge på detta, har inte det perfekta svaret (vem har det?), men en tanke som jag har är att man kanske kan  ha delar i undervisningen som är gemensamt för alla, men man kanske också kan arbeta med olika metoder utifrån elevernas behov.

"Att undervisa är att välja" Del II

"I vår föränderliga värld tvingas individen till val inom många olika kontexter och i olika situationer. Valet gäller vem man vill och ska vara och resultaten speglar den kulturella mångfalden. Där har individen alltså möjligheter att välja och växla identitet. Samtidigt tillskrivs hon av andra människor identiteter som hon inte själv valt men tvingas förhålla sig till." ( s. 63)

Att en människa inte har en bunden och oföränderlig identitet, menar jag, är mycket tydligt när man betraktar en skolklass och de konstellationer som eleverna kan ingå i. Jag ser att eleverna i den klass jag är i beter sig många gånger annorlunda beroende på vilka de har runt sig. Jag tror att detta har just med det att göra, alltså vilken identitet de intar i den situation de för tillfället befinner sig i.
De som har lite svårare för sig tycker jag ofta blir antingen lågmälda eller istället mycket stökiga under de lektioner som bedrivs i helklass. Detta skulle då kunna bero på att de intar den identiteten som äger ett lägre kulturellt kapital då de är medvetna om sin egen roll i förhållande till andra, och även omgivningens inställning och bristande förväntningar på dem.
 Detta bör då, eller åtminstone skulle kunna, vara en identitet som de tillskrivs av sina klasskamrater men också av många lärare. Jag tycker mig märka att de många gånger kan visa framfötterna och ta för sig i grupper där skillnaderna inte är lika stora i förhållandet till prestation.
Å andra sidan bör ju denna identitet, som en mindre "duktig" elev, bli än starkare eftersom de tillhör en annan grupp där förmågorna överlag inte är lika höga som i de andra grupperna.

För att förtydliga vad jag menar med detta måste jag klargöra att jag här helt och hållet utgår från den klass jag nu är i och fördelningen av denna i tre grupper utefter hur långt de kommit i vissa ämnen och hur lätt eller mindre lätt de har att lära. Men det ska också påpekas att de stora skillnader som finns här kanske inte är riktigt så vanliga.

"Att undervisa är att välja" - Del II

”Vi har sett hur studentlärarna gärna diskuterar frihet och bundenhet i undervisning, planering och val av innehåll. Man kan konstatera att studenter på praktik ofta säger sig vara mycket bundna genom att kastas in i sina handledares planeringar och innehållsval. Den frihet som återstår är reducerad till att gälla stoff- och metodval. Talet om bundenhet har alla lärarutbildare stött på vid flerfaldiga tillfällen under utbildningen. Studenter har alltid kritiska synpunkter på vad de möter av ofrihet och beroenden under sina praktikperioder.” s. 137

Jag upplever att jag har större frihet än bundenhet gällande planeringar, innehållsvall och stoff. Dock känner jag mig ändå ganska bunden eftersom när det väl kommer till planering, innehållsval och stoff vet jag inte vad jag ska hitta, vilket tillviss del kan bero på att jag inte har några tidigare erfarenheter från läraryrket.  Det är klart att jag skaffar mig inspiration under tidens gång men när det gäller att starta upp ett nytt moment kan det kännas krångligt i början. Om jag skriver en planering som ska löpa under viss tid kan jag ibland vilja ändra på den när jag är mitt i processen. Då har mina tankar och idéer börjat väckas.

Som jag tidigare nämnt är eleverna i min VFU-klass väldigt livliga samt att två av dem går under utredning. De här två eleverna är mycket svåra att nå i undervisningen, vilket skapar en problematik gällande både metodval och stoff. Att nå ut till alla elever samtidigt är därav en utmaning. Jag har speciellt svårt att nå ut till den ena eleven som upplevs sväva iväg i egna tankar, vilket gör att eleven inte blir kontaktbar. De båda eleverna är även så pass långt efter kunskapsmässigt, den ena av dem har precis lärt sig skriva enstaka ord, dock väldigt begränsat. Som ni förstår är det svårt att bedriva en undervisning som tillför alla elever, speciellt för mig som är lärarstudent men även för de lärare som vanligtvis undervisar i klassen.

Att jag dels saknar erfarenhet samtidigt som situationen i klassen är som den är, bidrar till min känsla av bundenhet. Däremot, som tidigare nämnt, känner jag en frihet vad gäller planering, innehållsval och stoff. Det här kan bero på att min LUV samt de andra lärarna ger mig den friheten då de själva upplever osäkra kring undervisningen, vilket är fullt förståeligt.

Pauline

Lisas "Att undervisa är att välja"

"I vår (för)förståelse levde förutställningen att studenterna skulle uppfatta sig som mer bundna när de var ute på sina praktikperioder än när de fick egna lärartjänster. Vi har åtskilliga gånger genom åren hört att blivande lärare beklagar sig över hur handledare har styrt deras arbete. Ofta har de fått gå in i färdiga planeringar utan att ha något reellt att säga till om." (s. 117).

Detta är något som jag kan hålla med om till viss del, jag vill ha mer frihet under min praktik. Under mina praktikperioder hittills, har det känts som att jag inte riktigt fått bestämma hur jag vill göra min undervisning. Ofta har handledaren gjort en pp innan, som hon vill följa på ett ungefär. Jag har då fått ett specifikt ämne att undervisa i, vilka mål som ska arbetas mot i Lgr11 och på vilket sätt. Jag har då försökt så gott jag har kunnat, att utforma min undervisning såsom jag vill. När jag kommer ut på min praktik, vill jag ju gärna testa på mina egna idéer och tankar i undervisningen.

Dock förstår jag att det inte kan vara helt enkelt som lärare, att släppa lärarstudenten helt fri med undervisningen. Läraren har ju ett ansvar för vad eleverna ska lära sig, de har Lgr11 att följa och kursböcker att arbeta med.
Men de nämner dessutom i boken, att när lärarstudenterna var klara med utbildningen och arbetade som lärare, tyckte de inte att de var bundna under praktiken. Även mina uppfattningar kan kanske ändras om några år, vem vet? :)

Del II: Att undervisa är att välja

"Att bygga det reproduktiva lärandet är och har varit skolans huvuduppgift. Elever ska rustas med kunskaper som i bästa fall framstår som meningsfull för den lärande eleven likaväl som för den utlärande läraren. Men alltför ofta  blir det lärande som pågår i skolan enbart reproduktivt, icke-skapande och utan egentlig mening för eleverna. Man lär sin läxa och engagemanget lyser med sin frånvaro."  (s. 152).

Här tycker jag att en av de viktigaste punkterna för val av innehåll och stoff kommer fram. Hur får man eleverna engagerade i sitt eget lärande? Jag tror för det första att man måste utgå från den befintliga elevgruppen. Vad som fungerar i en klass ena året behöver inte nödvändigtvis fungera lika bra i nästa klass ett annat år. Men det räcker inte med att bara välja ett elevnära innehåll. Vad som är viktigt och intressant för eleverna kan skilja sig åt lika mycket inom en klass som det kan göra mellan elev och lärare. För att lyckas tror jag att man som lärare själv måste vara engagerad i det val man gjort vad det gäller innehåll och stoff. Det gäller att äga sitt lektionsinnehåll så att man kan erbjuda eleverna flera olika perspektiv och infallsvinklar på ämnet. Om man själv kan plocka ner sina kunskaper om ämnet i små bitar kan man förhoppningsvis erbjuda eleverna olika metoder att bygga upp bitarna igen till deras egna ämneskunskaper. Det är först när eleverna själva är delaktiga i sitt kunskapsbygge som de i sin tur kan äga kunskapen och förhoppningsvis skapa något mera av den. 

Frågan är då vad är kunskaper? Jag tror inte att kunskaper är något som kan föras över från lärare till elev utan det är något som skapas mellan lärare och elever. Alltså måste valet av innehåll och stoff vara intressant ur både eleverna och lärarens perspektiv för att det ska bli meningsfullt. För om ena parten inte är engagerad i lärandetillfället försvinner möjligheten till att skapa sig sina egna nya kunskaper och skolan blir en plats för det reproduktiva lärandet. Det jag egentligen vill ha sagt är att jag tror att valet av innehåll och stoff inte är det enda, eller det som till störst del, avgör hur väl man lyckas med att få eleverna med sig i undervisningen utan det är till lika stor del ens egen inställning och lyhördhet för elevernas respons.

Men som lärarstudent/nybliven lärare tror jag att det är svårt att lyckas med att få alla elever engagerade i undervisningen direkt, så då är det kanske än viktigare att välja ett innehåll som man själv känner sig säker på och försöka få eleverna att bli delaktiga och medskapande i det. Sen får man vara noga med att reflektera och utvärdera sin undervisning under tiden, samt vara beredd att anpassa sin planering längs med vägen beroende på hur väl man lyckas nå målet tillsammans med sina elever.      

Linns första vecka

Min första vecka har fungerat utmärkt! Har en ny Luv för min gamla slutade och jag är för första gången i en fjärdeklass. Har endast haft praktik i en sjätteklass innan. Detta känns utmanande och roligt för mig då jag får utveckla mina förmågor som blivande lärare i en fjärdeklass!

Det första svåra jag lade märke till var att ställa om mitt sätt att formulera mig på, jag var så van vid sjätteklassarna! Det andra var att dessa elever låg på en helt annan mognadsnivå, uppförande och regler i klassrummet skiljer sig från de äldre eleverna. Man ställer helt enkelt mindre krav och samtidigt är det stökigare!

Första veckan har jag inte haft någon lektion där jag hållt i undervisningen men jag har dock varit mycket aktiv! Jag har deltagit på matematik lektioner. Där har jag gått runt och hjälp eleverna med olika tal eller problem de haft. När vi hade ett gemensamt matteproblem som skulle lösas i grupp, var jag delaktig och stöttade eleverna när de behövde hjälp.

På svenskan hade läraren startat arbete i svenskaboken kring läsförståelse. Där arbetade eleverna med skiljetecken. Även här var jag med och stöttade eleverna samt hjälpte de elever som inte förstod en uppgift. Under lunchen har jag tagit tillfälle att följa med och äta tillsammans med eleverna för att lära känna dem bättre. Det tog inte lång tid innan de kände mig!

Jag har även deldagit på möten efter eleverna gått hem. En del lärare, inklusive min Luv, gick en utbildning som heter Mattelyftet! Där diskuterade man hur man lär ut som lärare, hur man själv kan ändra på sitt sätt att undervisa, om något var bra/dåligt med det material de gått igenom förra gången osv. Något jag reagerade på var att man pratade mycket om hur man talar matematisk. Ex. Att man säger addition och inte plus. Detta gick man igenom just för att eleverna inte förstår när det står i boken "addera det två talen". Då kände jag, vilken tur att vi har lärt oss detta redan på utbildningen att vi måste tala på ett matematiskt korrekt sätt från början!!

Nästa vecka skall jag hålla i svenska undervisningen, det ska bli kul!

Sedan testar jag nog även på matematiken ;)

Mvh Linn

Min första vecka.

Första veckan är avklarad och den har verkligen varit varierande, men till största delen bra. Jag är i en femteklass på en mellanstor skola och klassen består av 21 elever. Dessa befinner sig på många olika stadier kunskaps- och inlärningsmässigt.

Dagarna har varit ganska stressiga. Det har varit svårt att få tid till att tala med min luv men det har gått ändå någotsånär. Jag har haft en lektion i svenska där vi arbetat med grammatik, ordklasser närmare bestämt. Det funkade ganska bra och jag planerar att fortsätta med detta under mina kommande veckor.
Det har varit en del sjukdom bland personalen vilket har resulterat i att jag fått följa en elev en del som annars har en egen assistent, Det har väl fungerat sådär då eleven i fråga inte alls känner mig såpass bra ännu. Jag har även fått förfrågan om jag kan hoppa in i andra klasser någon lektion då och då pga att klassföreståndaren i fråga behöver kartlägga enskilda elever. Vi får se nu under den kommande veckan om det blir något av det. Det kan ju alltid vara spännande tänker jag.

Jag tror att detta kommer bli mycket givande veckor vilket också denna har varit även om jag, i vissa stunder, starkt tvivlat på om jag verkligen valt rätt yrke. Ska dock påpekas att dessa tillfällen varit mycket fåtaliga. Ser nu framemot en ny spännande vecka. ;)

Första VFU-veckan

Första veckan och min VFU-klass har nu börjat i årskurs 5. Jag tänkte att jag skulle börja med att ge en kort beskrivning av min klass.

 Det är en mycket livlig klass på 20 elever, som allt som oftast har två lärare samt en elevassistent till varje lektion för att försöka uppnå en god miljö för eleverna. Två av eleverna håller på att utredas för bland annat ADHD, autimsliknande tillstånd och Tourettes syndrom med mera. Elevassistenten sitter med den ena eleven hela tiden under lektionstid för att ge stöd samt få eleven att inte störa de andra. De här två eleverna och några andra klasskamrater har lätt för att "trigga" upp och slänga glåpord till varandra. Sedan har vi de andra eleverna i klassen som inte utmärker sig på samma sätt. Till skillnad från de eleverna som verkar tycka om att "trigga upp" varandra är de här mycket motiverade för att gå i skolan och verkar värna om människorna i sin omgivning.

Samtidigt som den här klassen tar mycket energi från mig känner jag att det är givande och en utmaning för mig att få vara med under den här klassens resa. Många människor är på ett eller annat sätt kopplade till den här klassen för att försöka hjälpa de elever som är i behov av det. Hjälpen har gett resultat men ibland känns det ändå inte riktigt tillräckligt. Många av eleverna har svårt att hänga med i undervisningen och nå målen, samtidigt försöker lärarna bedriva en undervisning som ska nå ut till alla elever.

Klassen har fått en ny matematik- och no-lärare, vilket har blivit en liten omställning för vissa elever.

Eleverna gav mig i alla fall ett gott bemötande nu när jag kom tillbaka till klassen. På lektionerna den här veckan har de arbetat ikapp sådant som de inte hann färdigt med förra terminen i väntan på att nytt skolmaterial ska komma, vilket förväntas vara nu nästa vecka. Eftersom det varit en fullspäckad uppstartsvecka enligt lärarna har jag inte undervisat något än utan det börjar jag med på måndag!

Pauline

Lisas första vecka

Min första vecka på praktiken började lite dåligt. Min handledare hade glömt bort att det var 1:a septemeber praktiken började, men det löste sig allt till slut :)

Denna termin har jag fått en ny handledare som verkligen är kanonbra. Har redan lärt mig massor bra under första veckan, genom att vara med på hennes lektioner och genomgångar med klassen. Jag är mestadels i hennes 5.a men även i en 4:a också. Anledningen till det är att min handledare läser till speciallärare samtidigt och är ledig en dag i veckan för det. Har även börjat lite smått med min egen undervisning denna vecka, ämnet blev fysik. I fysiken arbetar vi med väder och klimat, eleverna verkar tycka att det är ett roligt och intressant ämne. Under lektionen i veckan hade vi bl.a. en genomgång och sen fick de arbeta i grupper och diskutera samt svara på frågor. Jag har tänkt att få med en hel del experiment under lektionerna i fysik. Eleverna tycks lära sig mycket av det och jag har sett tidigare att sådan undervisning fungerar väldigt bra för denna klass.

Jag trivs jättebra på min praktikskola, goa elever och jättebra lärare. Det är faktiskt en skola som jag kan tänka mig att arbeta på i framtiden.

Första veckan

Då var första veckan redan slut och jag trivs verkligen på min nya skola och med min nya handledare. Nu är jag på en liten skola på landet där nästan alla barn åker bil eller buss till skolan och alla känner alla i princip. De träffas tidigt på bussen eller samåker med någons förälder och umgås både på fritids och på skolan. Det är kul att se att barnen i första klass kan vara med de äldre barnen och hoppa hopprep på skolgården utan problem!

Mellanstadiet består av två fyror, en femma och en sexa och jag är bara bland fyrorna. Det är två klasser med 26 elever i varje och de har mycket att komma med under lektionstid, ibland mer och ibland mindre relevant för ämnet, men de vågar prata i helklass. Just nu har många eleverna mycket nytt att lära sig om hur det fungerar på mellanstadiet när man själv har lite mer ansvar och det är många böcker att hålla reda på. Det är lätt att glömma att man själv har suttit där och fått lära sig hur man skulle göra när man skulle skriva i sitt räknehäfte istället för sin matematikbok.

Den här veckan har innehållit både friluftsdag med bortglömda bussar, utomhuspedagogik, lite konflikthantering, elevens val och en uppfriskning av mina syslöjdskunskaper . Tyvärr inte så mycket egen undervisning men det blir det mer av nästkommande veckor.

Halli Hallå!

Hoppas att allt är bra med er, här nere är det hög luftfuktighet, varm samt mycket intryck!  Idag är det nämligen Happy teachers day här i Indien, så idag hedras alla lärare vilket är väldigt roligt! Så igår firade vi alla lärare denna dagen i skolan, med underhållning som dans och sång samt med god mat!

Från det ena till det andra så heter skolan St Mark's public school (förkortas SMS), skolan är inte så stor men de har flera klasser ifrån första klass upp till gymnasiet. Skolan skiljer sig en hel del från den svenska skolan som vi är både uppväxta med samt arbetar med. Skoldagen startas alltid upp vid 8 i klassrummet med sång och meditation som hörs igenom skolans alla högtalare. Därefter ropas varje elev upp, eleverna har tilldelats var sitt nummer, så läraren (Mam) säger "1" och den elev som har nummer 1 svarar "Present Mam", i min klass finns det 44 elever, så Mam ropar upp till nummer 44. Uppropningslistan skickas senare vidare till vice rektor för att sen skicka till rektorn.

Meditationen sker två gånger om dagen, vid morgonen och efter lunchen, mest för att få klassen samlad och lugn så att de blir maximalt koncentrerade. Om man inte håller full koll på dem, så struntar de mesta i denna meditation och därför funkar det oftast inte med det. Eleverna får själva ta med sig mat och äter denna i klassrummet på sin 20 minuters lunchrast. Som sagt så startas skoldagen upp kl 8 och har 4 perioder innan lunch och 4 perioder efter lunch. Varje period är 40 minuter lång och den enda rasten blir då vid lunch.

Skolan är väldigt strikt, varje elev tilldelas en grön dagbok, där reglerna finns. Reglerna kan gälla allt ifrån deras klädsel till deras uppförande. De bär uniform varje dag förutom på sin födelsedag. Uniformen ser olika ut för pojkar och flickor, flickorna har skjorta och kjol samt två flätor i varje hår (om de har kortare hår gäller två tofsar istället), pojkarna har skjorta och shorts samt kort hår. När det kommer till reglerna så kan man få böta ifall man inte följer reglerna, först får man en varning, men de som upprepar det får åka direkt ner till rektorn.

På skolan finns det fyra block, som har namn efter fyra olika viktiga personer, exempelvis är ett block uppkallat efter Gandhi. Vilket block man tillhör beror på, ålder, klass (rikt/fattigt) samt vart man bor. Skolan tar in både rika elever samt fattiga, där de fattiga får kvala in medans de rika köper sig en plats.


Hoppas ni förstod allt jag beskrivit annars får ni gärna ställa frågor, jag ser fram emot att få läsa om era skolor! Ta väl hand om er!!

M.v.h. Deepali